Skansberget i Uddevalla.

Skansberget är det mest besökta av Uddevallas sevärdheter. Berget erbjuder lättillgängliga stigar och har en fin utsikt över stad och fjord.

Informationsskyltar berättar mer om berget, som lättast nås från Strömstadsvägen och Skansgatan.

Skansberget 2

Skansberget har en gång i tiden ingått i stadens försvar. Platsen är känd för blodiga bataljer men har också fungerat som en viktig mötesplats.

1888 kunde man läsa i tidningen Bohusläningen att den röda fanan vajade på Skansberget. Den tillhörde ”Göteborgs stufveri-fackförening, som hitländt med ångaren Färdig och deruppe slagit läger för dagen”.

Fram till invigningen av Folkets Park användes Skansberget ofta vid demonstrationer. 1839 hade till exempel Uddevalla Rösträttsförening ett möte med 800 deltagare.

Skansberget 1

Eftersom Skansberget varit en ö, var platsen naturlig för en fornborg redan under folkvandringstiden.

Skansberget 3

I stadens tidigaste skede var berget platsen för en något annorlunda begivenhet, offentliga avrättningar och häxbränning.

Det gamla namnet på Skansberget är Galgeberget.

Skansberget 4

Det var oroliga tider i gränslandet Bohuslän. Kung Kristian IV satt i Danmark, i Sverige hade Gustav II Adolf just beträtt tronen.

Skansberget 5

Bohuslän var Norges sydligaste och mest utsatta landsända.

Efter att svenska trupper för fjärde (femte?) gången bränt ner Uddevalla samt Kongahälla, beordrade 1612 den dansk-norske kungen, Kristian IV invånarna att börja bygga en befästning i Uddevalla, som sedermera skulle ge berget dess namn.

Skansberget 8

Mot fjorden störtade de branta bergssidorna rakt ned i vattnet och gav bra skydd.

Efter uppförandet av skansar, blev striderna om dessa och staden många. Den så kallade Gyldenlöwefejden 1675 – 1679 tog styggt på skansarna och fick rustas upp i början av 1700-talet.

Skansberget 7

Restaurang Skansenstugan  var ett populärt nöjes- och dansetablissemang på bergets topp, men 1963 brann den ner.

Så i dag återstår på berget, förutom resterna av skansarna, Folkdansgillets stuga och Dalslandsstugan, samt det av Hemvärnsföreningen renoverade skyttevärnet i nordväst.

Skansberget 9

Skansberget 6

Tegelbruket vid Älvabo, Göta Älv.

 Älvabo år 1870Fotot är taget i mitten av 1800 talet.

Villa Älvabo tillhörde en gång i tiden ett tegelbruk som låg utefter Göta Älv, cirka 8 km söder om Trollhättan.

På 1800 talet byggdes tegelbruket av byggmästaren Rapp. (lite oklart, en del av själva huset kan vara från tidigt 1700 tal och eventuellt fanns där tidigare ett mindre tegelbruk).

När de nya slussarna kom till i början på 1900 talet, höjdes vattenlinjen med ca 2 meter och tegelbruket lades ner. Huset klarade sig och drevs av en kokerska som pensionat fram till -30 talet.

I mitten av -30 talet köpte familjen Köningsberg Älvabo.

Köningsberg anlade en hamn söder om Älvabo, där de skeppade kvartsit till Tyskland från dagbrottet i närheten. (Spår från denna epok syns tydligt i naturen, cirka 300-400 meter söder om Älvabo)

Efter krigslutet flyttade familjen Köningsberg från Älvabo och huset såldes till båtbyggaren Munthe. (Lite oklart om namnet kan vara Königsberg)

Min far Olof Brax köpte Älvabo i början av -60 talet. Huset bestod av 13 rum och kök, så mina föräldrar hade fullt upp när jag spontant bestämt mig för att leka kurragömma, men oftast hade jag och schäfern Doggan gömt oss i jordkällaren bakom garaget.

Lill Thomas o Doggan

Lill Thomas och Doggan.

Min far renoverade huset och fyllde ut med 1050 lastbilslass ferrokalk mot älven och den branta backen ner till Älvabo, vilket än idag håller vägen i gott skick.

Älvabo o Doggan

Ferrokalken kördes normalt till tippen norr om Sjuntorp, men min far kände några lastbilschaufförer, och de fick 10 kronor lasset för att istället fylla ut runt Älvabo och den ohyggligt branta backen ner till huset.

Trollhättans kommun fick information om detta förehavande, och bestämde att varje lass i fortsättningen skulle komma att kosta tio kronor kubiken, men då hade min far redan hunnit göra klart väg och utfyllnad kring huset.

Jag kan inte så mycket om ferrokalk och den kemiska reaktionen, men kalken ”brinner” och avger värme en väldigt lång tid innan den stelnar, och fördelen var att vägen ner till Älvabo var snöfri under minst två vintrar.

Nackdelen var att Trollhättans kommun också hade börjat använda kalken till utfyllnad i kommunen, vilket längre fram i tiden skulle visa sig kontraproduktivt, då kalken innehåller otrevliga miljögifter.

Jag minns tydligt den metalliska lukten och hur det rök ur delar av vägen. Så miljögifterna påverkar iaf inte minnet.

 

Älvabo idag.